Det här är egentligen lite gammalt för in del nu, men jag känner mig nästan tvungen att ta upp det. Sverigedemokraterna har startats upp i Strömstad(min gamla hemstad), och skapat en sida på facebook för detta. Fick syn på det här om dagen, och läste lite om vilka åsikter de tänkte driva.

Frågorna som skaparen vill driva handlar om närproducerad mat, bostäder, utbildning, och så ville de satsa på en fritidsgård. Det som jag fastnade för var att de kandiderar till kommunen, och har sjukvård som en fråga de vill driva. Vad Sverigedemokraterna missat är att det inte är kommunen som sköter sjukvård. Det är Västra Götalandsregionen. Pinsamt!

Men jag undrar lite varför Sverigedemokraternas representant i Strömstad egentligen valde att gå med i SD. Av det jag läst skriver de faktiskt ingenting om det som SD ofta kännetecknas för - Invandringsfrågor och Assimilation. Skulle vilja höra vad deras representant har att säga om invandring. Det är nog ingen vacker historia. De frågor som SD Strömstad skriver om är faktiskt inget nytt. Men men, det är väl sällan man förstår sig på hur SD tänker. Och då menar jag inte i de termer att de är speciellt invecklade.

Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborg har skrivit ett blogginlägg där de påstår att det som jag och Kristina Palmgren sagt om deras blockad är "lögn och förtal". Ni kan läsa deras inlägg här. Kändes ganska värt att ta upp det här, då det troligtvis kommer rasa in kommentarer mot mig. Precis som det gjorde förra gången, under moskédemonstrationen. I en kommentar jag fått på mitt tidigare inlägg om detta(läs det här) skriver kommentatorn att:

"Det fanns två personer som gick till handgripligheter, båda folkpartister som försökte provocera fram en konfrontation.
Då bråk inte var vårt syfte så lät vi oss inte provoceras av deras våldsamma agerande.
Det märks tydligt i vad du skriver att du inte var på plats."

Nepp, jag var inte där. Men jag har pratat med de som var där, och skrivit utifrån vad som var deras uppfattning av det som hände. Och att kalla det för "våldsamt agerande" när några undrar varför det helt plötsligt kommer en bunt med människor och blockerar valstugan känns lite.. Nja. Dessutom, skriver RS på sin blogg att det skulle vara en lögn att det som jag och Kristina skriver om att det försvårar vårt arbete: Känns inte det som om det är upp till oss? Det är klart det försvårar för oss att dela ut information om det står en mur med människor runt valstugan. Det är Kristinas uppfattning, och eftersom det var henne det drabbade är det hennes ord jag litar på.

Jag tycker mest det är synd att det ska vara så här. För mig handlar politik om att tala med varandra, prata om problem och försöka finna en lösning. Även om jag inte håller med Rättvisepartiet i deras åsikter, så skulle jag aldrig få för mig att hindra dem i sitt arbete. Det är som Voltaire sa:

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem."

GP.

Jag har tänkt på det här med grundskolan. Att den är just 9 år, varken mer eller mindre. Är inte det rätt konstigt egentligen? Sossarna pratar ju gärna om hur det är för att undvika en sorteringsskola, där man delar upp "bra och dåliga elever". Alla ska gå exakt lika långt, och lära sig exakt samma saker samtidigt. Stöpas i samma form det vill säga, man kör på helt utan hänsyn till olika kapacitet och sätt att lära sig.

Om man tänker på det är det rätt konstigt. Tänk dig att körskoleutbildningen hade varit likadan? Du läser under en exakt tid, och när den tiden är slut är det bara in i bilen och köra. Oavsett om du lärt dig att köra ordentligt eller inte. Hur hade samhället sett ut då? Och hur mycket stress hade det inneburit? Och hur många hade kört av vägen eller krockat? Bara för det här jätteviktiga som sossarna pratar om, att man inte får berätta för någon om den uppfyller kraven eller inte.

Det är ungefär det vi ser i samhället när det kommer till utbildning. Människor kör av vägen. De har gått sin utbildning, men inte klarat den helt och hållet eftersom de kanske lär sig långsammare. Det kan gå åt helvete så att säga. Det är inget fult att lära sig långsamt, men det systemet som (S) har byggt upp får mig att tro att det är nästan det de tycker. Och dessutom, att man inte har möjlighet att avancera inom utbildning. Att någon som kanske lär sig lite snabbare inte får möjlighet att lära sig mer.

Man kan också jämföra det med t. ex. ett fotbollslag. En person som är bra nog att spela i A-laget ska inte behöva spela i B-laget. Och en person som inte riktigt klarar tempot i A-laget ska kunna spela i B-laget. Förstår ni mitt resonemang? Tänk detta i utbildning. Är man på en nivå som är för hög, blir man enbart stressad och mår dåligt. Är man på en nivå som är för låg, blir man troligtvis omotiverad och inte får den utmaning man behöver.

Jag tycker att utbildning ska handla om att man lär sig det man ska lära sig, inte att man sitter av 9 år i skolan bara för att alla ska läsa 9 år. Behöver någon 10 år på sig, då ska den få 10 år på sig! Är någon klar på 8 år, då behövs det väl inte mer än så? Det är bara rättvist mot den personen, att den får rätt start på livet. Jag tror dessutom detta skulle minska stressen i skolan, att personer kan känna att de kan jobba i sin egen takt.

Jag tycker att grundskolan ska fokusera på att man lär sig just grunderna, allt man ska kunna. Hur lång tid det tar bör vara individuellt, det är bara rättvist.

Bildkälla.

Hela världen vändes nyss upp och ner. Jag? Feminist? Va? Hälften av min krets hyllar det, den andra halvan bröt nyss kontakten med mig skulle jag tro. Men låt mig förklara saker och ting innan ni alla sätter en vänsterfeminist-hata-män-stämpel i pannan på mig.

Vad är feminism för mig egentligen? Jag har länge vägrat kalla mig feminist, bara för att jag inte håller med det som feminism i Sverige oftast står för. Om man kollar på de förslagen som lämnats av sk. feminister, så handlar det om kvotering, tvångsföräldraförsäkring, massa tvång och lagstiftningar hit och dit. Det gillar inte jag. Om man kallar sig feminist, och säger att kvotering är nödvändigt för jämställdhet, vad ger det för bild? Att lagstiftning krävs för att kvinnor ska ta sig någonstans. Man fortsätter att dela in kön i fack. Så här är det, man kan inte säga att man är för jämställdhet och samtidigt vara för kvotering. För hur rättvist är det? Då får någon ett arbete pga. ens kön, istället för kompetens. Är inte det de problemen vi försöker komma BORT ifrån?

Vänsterfeminister fokuserar heeeela tiden på könet. Men de fokuserar enbart på kvinnan. De påstår sig kämpa för jämställdhet för båda könen, men lämnar samtidigt bara idéer som skulle på något sätt förbättra det för kvinnan. Men hur rättvist är det mot män att kvinnor kvoteras in på platser när de själva får jobba för att hamna där? Besides, hur styrelsen ser ut i bolagsstyrelser är inte något som staten ska lägga sig i. Jag tror man enbart gör samhället en björntjänst genom att sätta någon på en plats pga. ens kön. Man ska gå efter innehållet, inte förpackningen. Man ska gå efter meriter och utbildning, inte för vilket kön man är i.

Feminism för mig är inte att lagstifta om att det ska vara si och så många kvinnor och män här och var. För mig handlar om att kön inte spelar roll. Man kan inte skylla saker på sitt kön, man ska varken få mer eller mindre fördelar oavsett vilket kön man är. Det är jämställdhet. Vilket Schymans politik inte är. Det är inte jämställdhet att enbart jobba för kvinnor, eftersom den andra halvan är helt bortprioriterad. Att prioritera ett kön över det andra är just det som feminism INTE är. Men det är precis det som Schyman håller på med.

Jag tänker aldrig bli en feminist som står och sjunger "hata män"-ramsor. Jag tänker aldrig bli en feminist som håller på och förfasar sig onödigt mycket över att vissa kvinnor väljer att ha sex framför en kamera. Jag tänker aldrig bli en sån feminist som bli fly förbannad bara för att någon skrivit "han" i ett exempel på en blogg, istället för att skriva "han/hon"(om personen enbart skrivit "hon" hade dessutom den sortens feminist aldrig brytt sig).

Jag är inte en Schyman-feminist. Jag är en Frida-feminist.

Det här är något jag inte skrev om just när det hände, men ändå något som funnits i mina tankar de senaste månaderna. Det är inte långa tiden jag har bott i Biskopsgården, men jag har ändå hunnit få en hel del intryck av hur livet är när man bor och växer upp här. Jag trivs riktigt bra här, faktiskt. Det vet jag många andra som också gör, det är i många fall en trevlig statsdel. Men givetvis, finns det många problem här. Kriminalitet, gäng, bränder, bråk, droger, arbetslöshet och utanförskap.

När jag flyttade hit var något av min första tanke att jag ville prata med de som satt i stadsdelsnämnden för Biskopsgården, och se vad de har för idéer och lösningar på de problem man kan se här. Vad de har för visioner för den här stadsdelens framtid. Jag kollade upp det på deras hemsida, och såg att de ska ha ett "träffa dina lokala politiker"-möte på biblioteket det närmaste. När jag kommer dit möts jag av några få personer. Några som bor i Biskop, och sedan två representanter från Socialdemokraterna och två st från Moderaterna. Jag ställer dem frågan, "vad vill ni göra för att få bukt på de problem man ser här i Biskopsgården?".

En tant från Socialdemokraterna gör genast en min som vittnar på vilket hopplöst fall hon tycker det är. Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa, men det jag hörde var inte något som ens var en början på en lösning. Det enda hon sa till mig, var hur mycket kriminalitet det var. Jo, tack. Det problemet kan nog de flesta som bor här peka ut. Men jag hörde inte en enda konkret lösning som socialdemokraten hade på problemen. När hon ändå sitter i stadsdelsnämnden känns det som en fråga som hon i alla fall borde ha funderat på någon gång. Det var dessutom en mening hon sa som ekat i mitt huvud sedan dess. "De här ungdomarna har ju ingen framtid."

Ingen framtid. Inget hopp. Det är vad en i stadsdelsnämnden säger om invånarna i sin stadsdel. Om inte någon ser en framtid för de här ungdomarna, hur ska de själva kunna göra det? Om personer, som t.ex. den här sossen, enbart ser dem som ett hopplöst problem, hur ska det hjälpa dem? Jag känner en kille som bor nära mig, vi har pratat flera gånger. När jag frågar honom vad han har för planer för sitt liv svarar han alltid samma sak: "Jag har ingen framtid i det här landet."

Hur blev det så här? Hur har det blivit en vanlig sak att människor tappar hoppet här? Jo, det är på grund av det hopplösa systemet som de slussas in i. Många som bor här är invandrare, i vissa fall är det personer som länge varit arbetslösa. I genomsnitt tar det 7 år från att en person anländer hit till att den får jobb. 7 ÅR. Hur pepp blir man på livet av att vara arbetslös i 7 år i ett helt främmande land? Jag tror att de här personerna har så himla mycket mer att tillföra än vad systemet låter dem göra. Jag vill inte se att människor växer upp i det här landet, och blir intalade att "du har ingen framtid här". Det är inte så man skapar ett bra samhälle.

Biskopsgården behöver ett lyft. Vi behöver lärare som peppar elever till att följa sina drömmar, vi behöver en arbetsmarknad som inte stänger ute människor som är nya på marknaden. Vi behöver ett SFI som är individuellt anpassat, eftersom vi alla är olika. Biskopsgården förtjänar bättre än att ha socialdemokrater som tappat hoppet i ledningen. Människorna som bor här förtjänar bättre. Även om sossen i SDN kanske inte tror på dem, så gör jag det.

Läs även: SvD, Adam Cwejman
Bild: Källa.

Alla ni som följer den här bloggen är troligtvis väldigt medvetna om att ett val närmar sig. Det är ganska svårt att missa med tanke på att mer och mer inlägg handlar om politik, och mindre inlägg handlar om saker som musik, mitt liv utanför politiken,och andra saker som jag tidigare skrev om. Till vissas belåtenhet kanske, samtidigt som andra läsare bara vill spy så fort de hör ordet "politik". Men en sak har jag lagt märke till. Ju närmare valet vi kommer, desto fler läsare kommer till just den här bloggen. Ni växer, mer och mer för varje dag. Vilket är otroligt kul! Spännande att fler läsare dras hit!

Sociala medier är en otroligt stor del inom politik - speciellt bland unga. I allmänhet är det fler unga som hellre sitter hemma i lugn och ro och googlar fram allt de undrar om partier. Istället för att gå till t. ex. valstugan. Bloggar, twitter, flickr, massa olika kanaler som dagligen pumpar ut politiska åsikter. Inom LUF är vi väldigt aktiva på nätet skulle jag säga, vi finns på ungefär alla olika kanaler man oftast hittar offentliga personer på. Jag skriver det här inlägget just pga. ett annat blogginlägg från en annan liberal Göteborgare. Nu talar jag givetvis om Pär Gustafsson, och hans inlägg om politiska bloggar.

GP och GT har släppt in två politiska bloggare inför valet, och det Anneli Hulthén (S) & Jan Hallberg (M). Folkpartiet har flera aktiva bloggare, bl.a. Helene Odenjung som var den första från kommunstyrelsen som bloggade, twittrade och använde facebook. Så jag ställer mig frågan, varför släpper GP och GT inte in fler partier? Svensk partipolitik är inte helt och hållet uppdelat i två olika åsiker. Varför ska vi då bara ha två personer från två av alla partier, som får plats i GP och GT att yttra sina åsikter?

Jag tror både GP, GT och demokratin skulle tjänat på att representanter från mer partier än Socialdemokraterna och Moderaterna får ta plats. Debatten är större än så som den gestaltas i GP & GT. Det är fler röster, fler åsikter, fler problemlösningar. Svensk partipolitik är inte uppbyggt som ett mynt, med två sidor som är motsatser till varandra. Det är som en olöst rubiks kub, med flera olika sidor som på flera ställen möts och flyter in i varandra. Jag tror dessutom fler skulle intressera sig för att läsa dessa bloggar om det inte bara var (S) vs (M).

Sociala medier är alldeles för viktigt för att tas för givet på det här sättet.

En person som varit mycket på tal det senaste är Amanda Brihed, riksdagskandidat på plats 42 för FP Huddinge. Amanda driver mycket HBT-frågor, och har på riktigt väckt frågan om tvångssterilisering vid könsbyte. Hon är en riktig kämpe när det kommer till att jobba för människors rättigheter, och en mer liberal värld. Hennes blogg hittar ni här.

Anledningen till att jag nämner Amanda är pga. det jag nu ska tala om. Att få barn som HBT-person. Visste ni att personer som utför könsbyten blir tvångssteriliserade? Det är sant! Och lika sant som det är, så är det sjukt. En person ska inte behöva ta beslutet att välja mellan att få vara sig själv eller att kunna bli förälder. Så här ska det inte se ut i Sverige, år 2010. Dock, tack vare påtryckningar från FP och LUF, ser vi snart ett slut på denna tragiska lag.

Jag har hört en och annan person snacka om hur barn inte skulle kunna växa upp i en familj med samkönade föräldrar. Detta är en annan sak jag har svårt att förstå. Jag är säker på att ett barn skulle kunna ha en minst lika bra uppväxt, oavsett vilken läggning dennes föräldrar har. Jag har svårt att se hur läggningen skulle göra någon till en sämre förälder. Läggningen gör inte någon till en bra förälder, det kan vi se genom den tragiska delen att alla barn inte har en bra uppväxt. Oavsett ifall deras föräldrar är en man och en kvinna. Jag tror dessutom att ett barn mår bättre av att ha en stabil grund, istället för att slussas runt från det ena barnhemmet till det andra.

Det borde vara en självklarhet att HBT-personer ska kunna adoptera, lika mycket som heterosexuella par ska kunna det. Även om det idag finns en lag som tillåter det, så är det fortfarande olika byrokratiska delar som hämmar HBT-personer från att adoptera. Det är dags att fixa fungerande adoptioner för alla HBT-personer!

Något som är inspirerande när det kommer till HBT-frågor är bandet The Ark. Lyssna på låten nedan t.ex, jag tror de förklarar de bättre än jag skulle kunna ;) Lyssna noga på texten!


The Ark- Father of a Son.

Jag var alldeles för trött i huvudet igår för att kunna få ur mig några vettigt formulerande kommentarer kring Jan Björklunds sommartal på Marstrand igår. Nu har jag dock sovit, tänkt och även sett talet en extra gång för att på riktigt ta in allt som Jan sa. Och samtidigt försöka förstå hur han tänkte kring de nya idéer han hade.

I början av talet tycket jag att Björklund var otroligt bra. Jag har sett honom flertalet gånger tidigare, men den här gången tycker jag att han talade lite friare och även engagerade publiken i talet. Han gick dessutom utanför ramarna av vad han vanligtvis brukar tala om, och under det här talet fick han med en hel del om ungdomspsykiatri. Det glädjer en som mig, då psykiatri är något jag ofta och gärna pratar om. Bra att Björklund uppmärksammar att hur bra utbildningen än är kommer elever som mår dåligt inte kunna prestera lika bra som ifall de mådde bra. Ungdomar i Sverige mår bara sämre och sämre, och ju snarare vi försöker lösa detta desto bättre.

MEN. Så var det dethär med hans lilla idé om att föräldrar ska kunna tvingas sitta med i klassrummet ifall deras barn sköter sig dåligt. Jag håller ofta med Björklund i det han säger, men här förstod jag verkligen inte. Ska jag vara ärlig trodde jag att han skämtade när han först sa det. När han sedan inte riktigt kom till det som jag trodde skulle vara slutklämmen på ett skämt, började jag istället hoppas på att han skämtade. Föräldrar sitta barnvakt i skolan? Say what?

Jag har svårt att se hur detta skulle vara en lösning på någonting. Först och främst, så blir det bara ännu fler människor som skadas av en stökig elev. Genom detta skulle elevens stökighet inte längre bara påverka den elevens klass, utan även elevens föräldrar, föräldrarnas arbetsgivare, och hela kommunens skattebetalarna. Är det verkligen nödvändigt att ta det till den nivån? Och dessutom, skulle det vara värt det? Skulle de lösa de problem som Björklund talar om?

I think not. För det första löser det inget problem. Det löser enbart symptomen på att det finns ett problem. Det löser bara det ytliga problemet, att eleven stör andra elever. Men jag tror det är viktigare att istället ta reda på det djupgående problemet, varför eleven har problem med att koncentrera sig i skolan. För det är det jag oftast tror det kretsar runt, koncentrationsproblem, svårt för att sitta still, och i vissa fall uppmärksamhetssökande. Visst, eleven kanske sitter still när någon förälder är i rummet. Men vad händer när föräldern inte längre är i klassrummet?

Rent praktiskt har jag också svårt för det här förslaget. Björklund menar att utbildningsnämnden skulle ta hand om detta. I regel finns det ungefär en stökig elev per klass. Då ska alltså utbildningsnämnden ta hand om ordningen i ungefär varje klass. Om vi tar Göteborg som exempel, hur många skolor och klasser har vi inte här? Vi snackar tusentals bråkiga elever. Hur många människor ska få lämna sina jobb, och hur många ska inte få betala för att de ska få göra det? För att inte tala om hur mycket jobb som utbildningsnämnden har att göra då. Jag tror att ansvaret för en elev i en klass ska ligga där den hör hemma, och det är hos läraren. Jag tror att läraren vet bättre än både utbildningsnämnden och föräldrar hur deras klass fungerar, och därför är det bättre om det ligger i lärarens händer att lösa de problem som är i den lärarens klassrum.

Det här är en alldeles för snabb lösning på ett djupgående problem, och jag tror faktiskt inte det löser någonting. Vifta inte bort röken, Björklund. Släck elden!

Läs även: Joakim Holmertz, Aftonbladet, Dn, SvD,
Fotot har jag själv tagit.

Jag fick en del respons på inlägget nedan om Hiroshima. En del hörde av sig till mig angående följande mening: "Vad finns det som kan rättfärdiga detta stora offer? Svar: Det finns det inte. Det finns inget som skulle kunna göra den här massakern okej." Därför tänker jag förklara lite närmare hur jag tänker.

Givetvis förstår jag att den här bombningen spelade en viktig roll i kriget och hur det slutade. Givetvis förstår jag att många mer liv har fått offrats i krigets namn och att allting har lett till någonting annat. I vissa fall något positivt. I vissa fall var det mer ett slag i luften som egentligen inte påverkade någonting. Det finns mycket som är värt att uppmärksammas, och varje människa som fått ge sitt liv i kampen för frihet är värd att hedras. Jag tycker inte det är så konstigt att jag inte nämner bombningar i Hamburg eller Dresden i det här inlägget, eftersom inlägget just handlar om bombningarna i Hiroshima. Jag kan skriva böcker om alla händelser och slag i krig, i det här inlägget valde jag att skriva om Hiroshima eftersom det trots allt var ett ämne för dagen.

Jag är helt med på att man genom bombningen räddade många andras liv. Jag är helt med på varför bombningen skedde. Men jag kan fortfarande inte undkomma att tycka att den här händelsen är fruktansvärt hemsk, och det hoppas jag att andra håller med mig om. Inlägget skrevs för att hedra dem som fick offra sitt liv för andras frihet, måhända att andra tolkar det på något annat sätt.

Jag kan dock inte släppa hur vissa kan se människoliv som spelbrickor. Att man sitter och jämför hur många som dött i den ena och andra händelsen. Det finns inget som gör mig så förbannad som bristen på respekt för människoliv. Jag skulle önska att människor slapp stå som offer för krig stater emellan. Det var inte barnen i Hiroshima som stod som ansvariga för kriget, men det var de som fick ta smällen. På samma sätt som alla oskyldiga civila i valfri stad som bombats under krig. Oavsett vilken sida av kriget deras land stod på.

Det jag menar är att jag önskar att vi aldrig ska behöva se saker som dessa igen. Att vi aldrig ska behöva se oskyldiga människor offra sitt liv på detta sätt. Att människan har kapacitet att utrota sig själv genom atombomber tycker jag enbart är skrämmande. Världsfred kanske är en utopi, jag vet inte. Jag kanske har för stora drömmar, jag vet inte. Men det är vad jag känner, kalla mig naiv om det är så.

 

 

Idag är det 65 år sedan bombningen av Hiroshima ägde rum. En bombning som dödade hundratusentals och nästintill utplånade hela staden. Än idag påverkar bombningen Japan. Än idag lider människor av de svåra skador de fick av strålningen, hettan, och förödelsen. Ett hav av hetta och strålning tog över staden, den 6:e augusti klockan 08:15, 1945. Jag tror vi alla har sett bilder från de fruktansvärda konsekvenser som bomben gav. Skuggor på marken från människor som befann sig där när atombomben tog över staden. Brännskadade människor, sjukdomar, strålskador.

Det finns inte ord nog för att hedra alla dem som fick offra sitt liv i denna fruktansvärda händelse. Oskyldiga människor som fick gå igenom detta lidande. För vad? Vad finns det som kan rättfärdiga detta stora offer? Svar: Det finns det inte. Det finns inget som skulle kunna göra den här massakern okej. Det är dagar som dessa som vi ska komma ihåg vad krig leder till. Världen har idag ett lager av kärnvapen som skulle kunna göra om bombningen av Hiroshima ungefär 150 000 gånger. Vilka konsekvenser ett världskrig skulle ge idag vågar jag inte ens tänka på.

Likt historierna från överlevande från Förintelsen, är det vårt jobb att fortsätta berätta historierna från överlevande av Hiroshima-bombningen. Det är upp till oss att fortsätta kämpa för en värld utan kärnvapen, utan krig, utan förtryck, utan diktaturer. Det är upp till oss att se till att händelser som detta aldrig görs om, att förstå konsekvenserna som krig ger. Det finns inget som kan ersätta de liv som gick förlorade den här dagen, för 65 år sedan. Historier från överlevande är något vi aldrig ska glömma.

Idag går mina tankar till atombombens offer. Vila i frid.




Bildkälla.

Läs även:DN, SvD, Sydsvenskan,

Jag såg nyss ett relativt gammalt avsnitt av Uppdrag Granskning som handlade om kampsporten MMA, där man visade lite olika svenska och utländska proffs utöva denna sport, genom träning och match. Programmet avslutades med något som kan liknas vid en debatt, där Birgitta Sellén(C) stod som representant för motståndet mot denna sport. Personligen har jag sjuk lust att börja med kampsport, tycker det verkar allmänt awesome och en bra träningsform. Birgittas syn är dock annorlunda. I reportaget fäller hon flera kommentarer som gör mig förbannad, rent ut sagt.

Att måla upp kampsportare som offer när det kommer till skador känns sjukt fånigt. Jag är ganska säker på att personer som utövar MMA på proffsnivå, och även lägre nivåer, är medvetna om att man kan skada sig. De är inte helt dumma i huvudet, alla kan väl förstå att en sport som går ut på att slåss är en plats där skador förekommer. Om två människor är tränade för det, medvetna om reglera, och gör det under övervakning av en domare, ser jag verkligen inte problemet i att dessa ska få utöva MMA. Jag vet inte vad Birgitta tycker, men jag tycker att kroppen är något man bestämmer över själv. Vill man utsätta sig för detta ser jag verkligen inte problemet.

Dessutom fäller hon kommentaren att unga kan ha svårt att förstå att det är fel att slåss. Vafan?! Jag är 16 år, jag förstår väl att det är fel att slå ner folk på gatan. Det förstod jag när jag var 8 år också. Ungdomar är inte dumma i huvudet, hela den inställningen gör mig bara förbannad. Flera av mina kompisar håller på med kampsport, och de är väl medvetna om vad som är rätt och fel. Alla som håller på med kampsport spelar inte heller matcher, utan tränar enbart. Tycker det är konstigt att någon högt uppsatt inom (C) skulle generalisera på detta sätt om ungdomar. Birgitta, vi är inte dumma i huvudet!

Sellén snackar om att det är farligt och man inte borde utöva det eftersom det kan ge skador. Och, enligt henne, uppmuntra till våld. Okej, men då kan vi också förbjuda rugby, handboll, hockey, och andra sporter där man på något sätt spelar MOT någon. Då måste vi ju också förbjuda allting som upprör känslor, som typ debatter och argumentation överlag. Och Formel 1, vi kan ju inte uppmuntra folk till att köra fort. Vafan, vi förbjuder radiobilarna på Liseberg! Vi kan ju inte uppmuntra folk att krocka med bilar!

Nej, Birgitta. Inte okej.

En sak som jag har diskuterat en hel del det senaste är dödsstraff. Vi har pratat en del om det i skolan tidigare, och jag är till stor del ganska ensam om min ståndpunkt där. Jag är, har alltid varit, och kommer alltid vara emot dödsstraff. Förstår inte hur man skulle kunna vara för.

Argumentet till varför man skulle använda sig av dödsstraff är oftast att "har man tagit någon annans liv förtjänar man inte att leva själv". Eye for an eye helt enkelt. Om man nu ska ta det i den termen är min åsikt att en person skulle lida mer av att sitta i fängelse i många år istället för att dö. Det är snarare omgivningen som lider mer av ett dödsstraff. De anhöriga till personen som straffas. Det är till större del dem som straffet riktas mot än personen som begått brottet. Ett dödsstraff går inte heller att ta tillbaka, vilket är en tragedi i de fall man upptäcker att personen i själva verket var oskyldig. Och sånt har hänt, jag vågar inte ens tänka på hur många oskyldiga som dömts till döden.

Dessutom ser jag ett rent principiellt fel med dödsstraff, och det är det där med eye for an eye. Det är ett brott att mörda någon, och det ska det alltid vara. Att straffa någon för mord genom att själv döda är fel av ren princip. Vill vi skapa ett samhälle där staten och rättsväsendet får rätt att döda? Det finns flera exempel på ställen där dödsstraff har/fortfarande missbrukas. Man får inte glömma att staten är skapad av människor, och genom att godkänna dödsstraff godkänner man att vissa människor får ta ifrån någon livet. Man ger andra möjlighet att ta andras liv, obestraffat. Dödsstraff går emot de mänskliga rättigheterna, då alla människor har rätt till sitt eget liv.

Dödsstraff har dessutom inte visat sig vara något som minskar brottsligheten i ett land. Länder som avskaffat dödsstraffet har inte fått någon ökning av brottslighet eller ökning av allvarligare brott. Det finns alltså inget skäl att döda någon, då det inte leder till någonting bättre. Samtidigt kan man inte heller ta tillbaka ett dödsstraff, som jag sa tidigare.

Hela grejen med dödsstraff ger mig kalla kårar. Det finns då inte längre någon gräns för hur mycket staten får inskränka din frihet. Staten kan inte bara låsa in dig, den kan också ta ditt liv. Om staten t.o.m. kan ta livet ifrån oss, vad finns då kvar?



Bilden är lånad härifrån.

 

Varning! För känsliga tittare. Den här videon är inte nådig.

I videon ovan visas det om och om igen hur djur får halsen uppskärd vid fullt medvetande, för att sedan lida ut detta tills de avlider. Vilket tar en stund, där djuret lider något oerhört. Jag såg den här videon igår kväll, och det gjorde jag med händerna halvt för ansiktet. Jag har ju växt upp bland djur, och har otroligt svårt för att se djur lida. Speciellt på det här sättet.

 

Om man ska få göra det här tycker jag är något som är väldigt svårt att ta ställning i. Slakt överlag är något som måste ses över betydligt mycket mer än det gör i nuläget, då det inte är sällan som djur lider på det sättet ni ser i videon ovan. Skäktning är uppenbarligen ett väldigt smärtsamt sätt för djuren att dö på, och därför har jag svårt för att kunna ställa mig bakom det.

 

Oavsett vilka skäl man har tycker jag inte det är okej att slakta ett djur på det här sättet, utan bedövning. Djur ska inte behöva lida på det här sättet de sista sekunderna av sitt liv. Djurskyddet är något vi måste värna om, vi kan inte tillåta att djur dödas utan någon som helst bedövning. Djurskyddet är nödvändigt. Om det ska vara tillåtet med skäktning i Sverige är en diskussion jag nu lämnar över till er.

 

Vad tycker du? Rösta i omröstningen!

webvoter-omröstning Ska skäktning vara tillåtet i Sverige? Ja, under bedövning. Ja, utan bedövning. Nej, oavsett om bedövning används. Se resultat

I LUF har vi under den senaste tiden drivit frågan om papperslösas rätt till vård. Speciellt LUF Storstockholm och deras ordförande Christoffer har jobbat hårt för att väcka frågan. Och de har minsann lyckats jävligt bra. DN skriver idag om det som LUF sagt ett bra tag nu. Papperslösa ska ha rätt till vård.

Siffrorna är oklara, men i Sverige lever många människor i rädsla. Rädsla för att uppsöka vård. Människor som riskerar att skickas tillbaka till de hemska förhållanden de flytt ifrån. Ingen ska vara rädd att uppsöka vård i Sverige! För ett tag sedan var det en man som ramlade från taket när han skottade snö. Han föll flera våningar, och blev illa skadad. Men hans kompisar vågade inte ta honom till sjukhuset, eftersom de troligtvis blivit tvingade tillbaka till det de flytt ifrån. Mannen dog under natten. Efter det väntar ännu ett problem, hur blir det med en värdig begravning?

Det här händer i Sverige. Sverige har blivit kritiserade av FN på grund av denna brist på humanitet. "Det är en humanitär katastrof" är en mening vi i LUF ofta använder, och jag tänker använda den igen. Vård ska ges efter behov, inte medborgarskap. Papper och pass ska inte gå över mänskliga rättigheter. Det är inte passet som gör en människa till människa. Oavsett var man är född, vart man flytt ifrån, om man har pass eller inte, ska mänskliga rättigheterna gälla för alla människor. Inte bara för de som har papper.

En mamma ska inte vara rädd för att ta sin sjuka son till sjukhuset när han har feber. En man som ramlar från taket när han skottar snö ska inte vara rädd för att åka till sjukhuset och bli omplåstrad. Det är dags för förändring. Håller du med? Skriv på namninsamlingen för papperslösas rätt till vård! Det gör du här.

LUFs demonstration för papperslösas rätt till vård under Almedalsveckan 2010.

 

Samhället har än en gång bevisat mig fel. Jag trodde inte att homofobi var så pass utbrett i det allmänna rummet som det visat sig vara. Jag trodde inte att människor öppet hatade andra människor för att man älskar någon av samma kön. Jag trodde inte att man i Sverige ser människor som motsätter sig att andra får samma rättigheter som man själv har. Men jag hade fel, uppenbarligen.

Innerst inne visste jag väl ändå att homofobin lever kvar. Jag ville bara inte inse det. Men ju mer historier och uttalanden jag hör, ju mer jag läser i tidningen om hatbrott, desto mer förbannad blir jag. Människor som, på fullaste allvar, tar sig rätten att bestämma vem som är okej och inte okej att bli kär i. Vilka par som inte borde få samma rättigheter som alla andra. Sätter sitt eget kärleksliv som något av högre rank, att ett par med två av samma kön skulle vara ett par underlägset par av olika kön. Till er homofober som läser detta: Vem är du att säga vilka som förtjänar mer rättigheter än andra? Vem är du att säga vilka som är okej att älska och inte? Vem är du att vilja förbjuda kärlek?

Jag blir så sjukt förbannad och ledsen. Även om jag själv är heterosexuell. Det berör mig dock ändå, flera av mina allra bästa vänner är HBT-personer. Att någon skulle säga att homosexualitet skulle vara äckligt, är att direkt angripa och kränka de som står mig närmast. Och vi bor ändå i Sverige, i Sverige är vi väldigt öppna för HBT-personer i jämförelse med andra länder. Ta Uganda t. ex. Jag är osäker på om lagen antagits eller inte, men det finns planer på att skapa ännu mer strikta lagar mot HBT-personers kärlek. Man ska, enligt dem, få livstids fängelse eller till och med dömas till döden för homosexualitet.

De vill döma folk till döden. För kärleken. De sätter sig över deras rättigheter i den mån att de faktiskt tar ifrån dem rätten att leva. Rätten att älska vem man vill.

Det är därför det är viktigt att vi fortsätter stå upp för HBT-personer. Att vi står upp och kämpar för de som inte kan kämpa själva utan att riskera sitt liv. Att vi fortsätter vara en röst för allas rätt att älska. Ingen har rätten att bestämma vilka som är okej eller inte att älska. Ingen stat ska kunna sätta sig över människor rättigheter på det sättet. Vi ska aldrig glömma de som fått offra sitt liv för kärlekens skull.

Visste ni att en man som haft sex med en annan man inte får lämna blod?

På geblod.nu kan man läsa "Det finns inget förbud för homosexuella att lämna blod, det vill säga läggningen som sådan utgör inte hinder för blodgivning", samtidigt som de i nästa mening fortsätter med att tala om att en man som haft sex med en annan man inte får ge blod. De skyller på risk för HIV-smitta.

HIV kan smitta alla, det har ingen med sexuell läggning att göra. Även om det finns många homosexuella som är smittade, så finns det många som inte är det. Homosexualitet är ingen sjukdom, men de formulerar det som om det skulle vara det. Vem personen i fråga har legat med ska inte spela en roll alls när man lämnar blod. Människor ska få ligga med vem fan de vill. Såvida personen inte har HIV så ser jag verkligen inte problemet? Om ens blod inte är smittat med någon sjukdom, då ska det inte spela någon roll om man ligger med män eller kvinnor.

Det är pinsamt att det fortfarande är så här, i Sverige år 2010. Sexuell läggning ska inte spela roll när man lämnar blod!

Bild från google.

Jag får ibland frågor från folk som verkligen inte kan förstå hur jag kan tycka att det är okej att folk med mycket pengar inte ska behöva betala förmögenhetsskatt. Ni har säkert alla hört eller sett Ung Vänster tala om "överklassen" med hån i rösten. Att de skulle bli rika på bekostnad av oss vanliga människor.

Jag jobbar inte för att motverka att folk blir rika. Jag jobbar för att motverka att folk blir fattiga. Sossarna fokuserar mest på hur mycket som skiljer sig mellan de som tjänar mest och de som tjänar minst. Jag lägger fokus på hur man kan förbättra det för de som tjänar minst. Det här kanske är lite klumpigt förmulerat, men - jag bryr mig inte om hur mycket "överklassen" tjänar. Jag bryr mig om att de som tjänar minst i samhället ska få det så bra som möjligt! Vi liberaler pratar ofta om det sociala skyddsnätet.

Vi tror på alla människors drivkraft, och alla ska ha möjligheter att ta sig dit de vill i livet. Men det är alltid vissa som faller igenom, och då behöver de ett skyddsnät som tar emot dem. Staten ska garantera att alla har rätt till grundläggande saker som vård, skola, osv. Alla ska ha ett nät att landa i om saker inte går helt enligt plan, för det gör det inte alltid. Förmögenhetsskatten har dessutom visat sig vara dåligt för Sveriges ekonomi, då företag och privatpersoner istället flyttar sina pengar utomlands där det inte är lika dyrt. Mindre pengar i Sverige - mindre välfärd. Sverige förlorar på förmögenhetsskatt.

Jag talar ofta om "den osynliga handen", ett begrepp som Adam Smith myntade. Det handlar om att en individ som jobbar för sig själv och sin egen vinning är något som kollektivet tjänar på. Hans/Hennes vinning är också kollektivets och samhällets vinning. Genom att lyfta sig själv lyfter han/hon även andra. Det är den osynliga handen.

Den här bilden lånade jag från Sanna, hennes blogg hittar ni här. Hoppas det är okej!


Staplarna till vänster visar vänsterns "ta från de rika ge till de fattiga". Låter sannerligen nobelt, men försvinner de "rika" ur landet när man inför förmögenhetsskatt finns det inte så mycket pengar att ta ifrån längre. Till höger ser ni stapeln som beskriver den osynliga handen. Folk som jobbar hårt och tjänar mycket pengar gynnar också de som inte tjänar lika mycket. Det är så man skapar ett rättvist samhälle!

Jag vet att det är många unga tjejer som läser den här bloggen, och jag skulle vilja att ni ställer er själva en fråga. Tycker du det är bekvämt att vara osminkad? Då menar jag inte "okej, jag kan väl gå till skolan osminkad då och då" utan skulle ni lika gärna kunna gå utan smink som med? Skulle du kunna lägga upp bilder på bilddagboken och allt vad det heter, utan att censurera ditt ansikte med en svart cirkel och skriva "osminkad" under?

Jag tror det är viktigt att alla någon gång tänker över anledningen till att man har smink. Jag använder smink för att framhäva det som jag tycker om med mitt ansikte, och dölja saker som trötthetstecken. För att se fräsch ut helt enkelt. Jag använder i princip bara smink runt ögonen, eftersom ögonen är det som jag är allra mest nöjd över och vill att andra ska lägga märke till. Dock vet jag att många tjejer går igenom en total make-over varje morgon när det kommer till smink. Ni vet alla vad jag pratar om, sådana som spenderar timmar framför spegeln varje dag.

När det går från att framhäva till att totalt förändra tror jag inte längre det är själva sminket det kretsar runt. Då har det med självförtroende att göra. Då används sminket mest för att dölja hur man egentligen ser ut, inte för att framhäva det man är nöjd med.

Vad säger ni, är du bekväm med hur du egentligen ser ut ?








Jag har inga som helst problem med att vara osminkad!